torsdag 12 mars 2015

Bland gympadojor och vätskebälten

Utöver mitt dagliga flängande i skolans korridorer, som är en nygammal last, har jag skaffat mig en ny.

Det här med långa kvällspromenader med Gunnarhunden kopplad, gör ju att det blir lite av en sport att ha koll på hur många steg jag tar per dag?
Hur långt jag egentligen går och hur stor del av dygnet jag befinner mig i promenerande rörelse?

Hittills har jag kunnat konstatera några - för mig - nya saker!
1) jag kliver runt en sisådär 13 000 - 15 000 steg per dag!
2) jag går vanligtvis en dryg mil om dagen, om inte mer.
3) jag är fysiskt (promenadig) effektivt aktiv ca en åttondel av dygnet!

Kontentan av detta är att jag börjat porrsurfa på träningskläder, midjebälten att fästa kopplet i,  fiffiga stegräknarappar, vandringskängor och har så smått snuddat vid tanken att kanske, kanske revidera min tidigare tanke om löpning?!
Än så länge har inte mindre än två (2) skoleveranser anlänt från (håll i er nu) Sportamore, ?!?


Kan någon ringa männen med vita kramtröjor - å det snaraste  - tack!

måndag 9 mars 2015

Lektioner

Ja jisses!
Här ägnar jag dagarna åt att banka in "pluttifikationstabellen-engelska verb-algebra-historiska händelser-kolväten-optik-osv- osv".
Gissa vad?
När jag väl kommer hem - Så fortsätter jag i samma glada tempo!
Gånger fyra!
Med mina egna telningar.

Hittills har vi mosat igenom;
Läsläxa med motsatsord.
Textanalys.
Algebra (!).
Sant-eller-falskt-påståenden i meningar, kopplad till en bild.
Klockan.

För övrigt är klockan i verkliga livet drygt åtta på kvällen, vilket innebär att det gått ganska exakt 12 timmar sen jag stuvade in barn i bilen för färd mot...Skolan!

Nu får det faktiskt räcka med lektioner för idag.
Något skoj ska vi väl ändå spara till imorgon!

söndag 8 mars 2015

Still alive!

Hej alla bloggläsare, vänner, obekantingar och annat löst folk.
Jag har varit generalusel på att vårda mitt 'varumärke', min blogg och mitt skrivande.

Livet är gott!
Fullt av barn, större som mindre, läroplanen, litteratur, läromedel, läxläsning och fina föräldrakontakter, givande möten, långa hundpromenader och dagar/veckor/månader som går i normalt mångmammatempo.

Pysselkungen har hunnit bli 11 och bloggen 6 år gamla.
Våren knackar på dörren, hästarna ser tufsiga ut i pälsen i den annalkande vårfällningen och jag har bättre ekonomi än tid - något som är stick i stäv med tidigare livserfarenhet.

Hoppas ni alla har det minst lika bra som jag!

torsdag 18 december 2014

Jag har redan fått årets julklapp!

Just precis idag, någonstans mellan prinskorvarna och senapen på skolans julbord, hasplade rektor Bengt ur sig det jag i hemlighet hållit tummarna för en vecka eller så.

Om jag kanske kunde tänka mig att, från och med  vårterminens början, ansvara för en liten grupp med tonårskillar som glömt bort hur, var och varför skolan finns?

Visserligen hittar de dit emellanåt men ytterst sällan har de behagat rassla in på lektionerna - eller åtminstone inte in på sina egna klassers lektioner.
Dagdrivande i skolkorridorerna har varit ett kärt vardagsnöje.

En hopplös uppgift, kan tyckas?
Inte då, en rejäl utmaning bara.
 
Att viss lobbyverksamhet inom kollegiet pågått ett tag, att en hel del lärare andats om eventuellt-kanske-borde-behövs-måste, det har jag hört glunkas om.
Just därför kändes det extra lattjo att få den faktiska förfrågan.
Ungarna har ju trots allt lite då och då, på eget initiativ,  kommit infarande till mig och den elev jag haft en smula extraundervisning åt den senaste månaden.
Eftersom jag gillar devisen; alla får en fralla (förkortning av: en för alla - alla för en), har de också fått bita i obestämd/bestämd artikel i engelska, industriella revolutionen, procenträkning, högläsning och allehanda andra skolpåhitt som kan vara matnyttiga, när de trillat in genom klassrumsdörren.

Att ett nästan tre veckor långt jullov med sovmorgnar hägrar från och med imorgon, smäller faktiskt inte riktigt lika högt som det gjorde för några dagar sen.
Det här årets julklapp är ju liksom redan utdelad - en egen stökbukllegrupp, kan det bli bättre!?
Det känns hedersamt ärofyllt och galet skoj att försöka få en hög med strulputtar att hitta tillbaka till pluttifikationstabeller, ordklasser, engelsk grammatik och livsviktiga referensramar, aka historiens vingslag.

Ännu gladare blev jag av två av de tilltänkta elevernas reaktion när jag påpekade att de nog skulle få dras med mig i början av nästa år.
Spontana kramar och lite jublande fotsteppande från 14-åringar är jag faktiskt inte helt bortskämd med.
Det känns väldigt väldigt bra.

 
Och jag som bara skulle hoppa in och vicka lite, om akut vikariebrist uppstod, eller hur det nu lät i oktober!?





 

måndag 24 november 2014

Höglund, Birro och jag...

Jag verkar vara i gott (?) sällskap.
Både Elisabet Höglund och Marcus Birro har under hösten fått avsluta sina frilansuppdrag som krönikörer.
Så även jag.
Visserligen under lite mindre turbulenta omständigheter och med betydligt mycket mindre knorrande från min sida, än från deras.

Efter ha haft möjligheten att upphäva min stämma i den lokala dagstidningen under de senaste dryga fyra åren, är det faktiskt helt ok att bli utbytt mot nya röster.
Inte minst med tanke på att jag trillat tillbaka till det tänkta ursprunget för min yrkesbana - lärarrollen.

Från att ha kastat ut en pytteliten och lite sådär-i-förbifarten-krok om att jag faktiskt-kanske-eventuellt-kunde tänka mig att rycka in, vid absoluta kris-akut-fall till skolans vikariefixare, till att ha dundrat in i skolan med annekterad arbetsplats, nyckel och ett tillfälligt specialuppdrag, gick det inte många veckor.

Fy attans vad skoj det är.
Utmattande, tvära kast, fullt av dagliga överraskningar och med massvis av nya utmaningar (hur-sjuttsingen-fungerar-dagens-kopieringsmaskiner-egentligen-och-varför-är-det-så-himelens-svårt-för-dagens-tonåringar-att-komma-ihåg-det-mest-basala; Penna-och-Papper?), har jag börjat få rätt bra kläm på att infinna mig i tid, på rätt plats, nödtorftigt förberedd på att Plan A sällan går att genomföra, med mindre än att det finns en knippa Plan B, C och D i bakfickan.

Just nu är jag djupt nere i Skolverksträsket och simmar runt bland Nationella Prov, textanalyser, engelska glosor och pubertetens samtliga fallgropar under normal skoltid.
När jag väl återvänder hem till den svansviftande glada Gunnarhunden, fortsätter vi med sedvanliga Mångmammebestyr; hemsanerande, läxläsning, vedsläpande, djurutfodrande och tvättberg.

Och vet ni?
Jag stortrivs!

torsdag 20 november 2014

Fisken i snön, med hälsning från hospitalet av Malin K Eriksson

För drygt två månader sedan, fick jag en sprillans ny roman i min brevlåda - 'Fisken i snön, med hälsning från hospitalet', av Malin K Eriksson.
Denna flitiga författarinna har inte bara hunnit med en tidigare roman, utan även en barnbok och agerat i egenskap av förläggare åt ännu en författare.
Givetvis ville jag recensera hennes senaste roman.

Här har vi en historisk roman, förlagd till 1860-talets Småland i samma typ av miljö Wilhelm Moberg skrev om.
Fattiga och strävsamma bönder som hukade under naturens nyckfullhet och överhöghetens pålagor.

Bokens huvudperson, Elin, lider dels av 'fallandesjuka', det vi idag kallar för epilepsi men även av skuldkänslor.
Efter hennes systers dödsfall, under oklara omständigheter, förs hon (motvilligt) till Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö, en mörk och skrämmande plats för samhällets olycksbarn.
Mentalpatienter blandas, behandlas och skapar nya vänskapsband inom de stängda väggarna.

Elin lär sig äntligen läsa och skriva, tack vare en medpatient och hennes skriftliga förmåga utvecklas av de ihärdiga försök att förstå sig själv, sin omvärld, Gud och systerns frånfälle i de brev hon skriver, med den döda systern som mottagare.

Efter ha blivit utskriven och friskförklarad från sjukhuset, återvänder hon hem till gården där hon snart möter kärleken.
Hon fortsätter försöka förhålla sig till - och förstå -  sig själv, både fysiskt och psykiskt.
Utan egentlig utbildning, utan någon faktisk kunskapsmässig förmåga att relatera till sin kropps förändring, tycks Elin gå djupare in i ett psykosliknande tillstånd där slutet tar en ände med förskräckelse.
De sista sidorna i boken hetsläste jag i hopp om ett halmstrå att grabba tag i.

Historien är inte bara välskriven och gripande, den tar sats i ursprunget till det tidiga 1900-talets proletärromaner.
Det Moa Martinsson, Eyvind Johnsson och Wilhelm Moberg skildrade då, har Malin K Eriksson gjort en återblick till nu, drygt 100 år senare.

Samtidigt är de frågor Elin ställs inför allmängiltiga.
Existentiella frågor.
Skuld.
Skam.
Avsaknaden av upplysning och kunskap.

Läs den. Ge bort den. Diskutera den.


Dessutom ska alla ni som bor i närheten av Växjö vara extra glada, för på lördag 22/11 går Växjö Bokmässa av stapeln på Växjö stadsbibliotek mellan klockan 10-16.
Malin finns på plats, signerar och säljer sin bok.
Elever från Katedralsskolan (gymnasiet) dramatiserar några scener ur boken.
(Plan 3, kl. 11.30, 12.45 och 13.30)


Hoppas vi ses där!


måndag 10 november 2014

Mer skoltjat - men det är ju så kul!

Jag hade fel!
Alltså, inte helt fel men nästan.
Plan A höll, nästan, hela vägen fram till lektionsslut!
Jag fick kasta in en smula av Plan B mot slutet bara för att flertalet elever redan hade gjort vad de skulle!?
Två läsosugna och smygmuttrande tjejer bad till och med att få fortsätta låna de böcker de börjat läsa i!
Trots avskräckande typsnitt och sidantal!

Raskt inslängd i morgondagens engelskalektioner, 2 x 60 min, blev jag också på stående fot!
Det kommer att bli mycket intressant - det är nämligen Sheriffen och hans klass jag ska möta!