torsdag 18 december 2014

Jag har redan fått årets julklapp!

Just precis idag, någonstans mellan prinskorvarna och senapen på skolans julbord, hasplade rektor Bengt ur sig det jag i hemlighet hållit tummarna för en vecka eller så.

Om jag kanske kunde tänka mig att, från och med  vårterminens början, ansvara för en liten grupp med tonårskillar som glömt bort hur, var och varför skolan finns?

Visserligen hittar de dit emellanåt men ytterst sällan har de behagat rassla in på lektionerna - eller åtminstone inte in på sina egna klassers lektioner.
Dagdrivande i skolkorridorerna har varit ett kärt vardagsnöje.

En hopplös uppgift, kan tyckas?
Inte då, en rejäl utmaning bara.
 
Att viss lobbyverksamhet inom kollegiet pågått ett tag, att en hel del lärare andats om eventuellt-kanske-borde-behövs-måste, det har jag hört glunkas om.
Just därför kändes det extra lattjo att få den faktiska förfrågan.
Ungarna har ju trots allt lite då och då, på eget initiativ,  kommit infarande till mig och den elev jag haft en smula extraundervisning åt den senaste månaden.
Eftersom jag gillar devisen; alla får en fralla (förkortning av: en för alla - alla för en), har de också fått bita i obestämd/bestämd artikel i engelska, industriella revolutionen, procenträkning, högläsning och allehanda andra skolpåhitt som kan vara matnyttiga, när de trillat in genom klassrumsdörren.

Att ett nästan tre veckor långt jullov med sovmorgnar hägrar från och med imorgon, smäller faktiskt inte riktigt lika högt som det gjorde för några dagar sen.
Det här årets julklapp är ju liksom redan utdelad - en egen stökbukllegrupp, kan det bli bättre!?
Det känns hedersamt ärofyllt och galet skoj att försöka få en hög med strulputtar att hitta tillbaka till pluttifikationstabeller, ordklasser, engelsk grammatik och livsviktiga referensramar, aka historiens vingslag.

Ännu gladare blev jag av två av de tilltänkta elevernas reaktion när jag påpekade att de nog skulle få dras med mig i början av nästa år.
Spontana kramar och lite jublande fotsteppande från 14-åringar är jag faktiskt inte helt bortskämd med.
Det känns väldigt väldigt bra.

 
Och jag som bara skulle hoppa in och vicka lite, om akut vikariebrist uppstod, eller hur det nu lät i oktober!?





 

måndag 24 november 2014

Höglund, Birro och jag...

Jag verkar vara i gott (?) sällskap.
Både Elisabet Höglund och Marcus Birro har under hösten fått avsluta sina frilansuppdrag som krönikörer.
Så även jag.
Visserligen under lite mindre turbulenta omständigheter och med betydligt mycket mindre knorrande från min sida, än från deras.

Efter ha haft möjligheten att upphäva min stämma i den lokala dagstidningen under de senaste dryga fyra åren, är det faktiskt helt ok att bli utbytt mot nya röster.
Inte minst med tanke på att jag trillat tillbaka till det tänkta ursprunget för min yrkesbana - lärarrollen.

Från att ha kastat ut en pytteliten och lite sådär-i-förbifarten-krok om att jag faktiskt-kanske-eventuellt-kunde tänka mig att rycka in, vid absoluta kris-akut-fall till skolans vikariefixare, till att ha dundrat in i skolan med annekterad arbetsplats, nyckel och ett tillfälligt specialuppdrag, gick det inte många veckor.

Fy attans vad skoj det är.
Utmattande, tvära kast, fullt av dagliga överraskningar och med massvis av nya utmaningar (hur-sjuttsingen-fungerar-dagens-kopieringsmaskiner-egentligen-och-varför-är-det-så-himelens-svårt-för-dagens-tonåringar-att-komma-ihåg-det-mest-basala; Penna-och-Papper?), har jag börjat få rätt bra kläm på att infinna mig i tid, på rätt plats, nödtorftigt förberedd på att Plan A sällan går att genomföra, med mindre än att det finns en knippa Plan B, C och D i bakfickan.

Just nu är jag djupt nere i Skolverksträsket och simmar runt bland Nationella Prov, textanalyser, engelska glosor och pubertetens samtliga fallgropar under normal skoltid.
När jag väl återvänder hem till den svansviftande glada Gunnarhunden, fortsätter vi med sedvanliga Mångmammebestyr; hemsanerande, läxläsning, vedsläpande, djurutfodrande och tvättberg.

Och vet ni?
Jag stortrivs!

torsdag 20 november 2014

Fisken i snön, med hälsning från hospitalet av Malin K Eriksson

För drygt två månader sedan, fick jag en sprillans ny roman i min brevlåda - 'Fisken i snön, med hälsning från hospitalet', av Malin K Eriksson.
Denna flitiga författarinna har inte bara hunnit med en tidigare roman, utan även en barnbok och agerat i egenskap av förläggare åt ännu en författare.
Givetvis ville jag recensera hennes senaste roman.

Här har vi en historisk roman, förlagd till 1860-talets Småland i samma typ av miljö Wilhelm Moberg skrev om.
Fattiga och strävsamma bönder som hukade under naturens nyckfullhet och överhöghetens pålagor.

Bokens huvudperson, Elin, lider dels av 'fallandesjuka', det vi idag kallar för epilepsi men även av skuldkänslor.
Efter hennes systers dödsfall, under oklara omständigheter, förs hon (motvilligt) till Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö, en mörk och skrämmande plats för samhällets olycksbarn.
Mentalpatienter blandas, behandlas och skapar nya vänskapsband inom de stängda väggarna.

Elin lär sig äntligen läsa och skriva, tack vare en medpatient och hennes skriftliga förmåga utvecklas av de ihärdiga försök att förstå sig själv, sin omvärld, Gud och systerns frånfälle i de brev hon skriver, med den döda systern som mottagare.

Efter ha blivit utskriven och friskförklarad från sjukhuset, återvänder hon hem till gården där hon snart möter kärleken.
Hon fortsätter försöka förhålla sig till - och förstå -  sig själv, både fysiskt och psykiskt.
Utan egentlig utbildning, utan någon faktisk kunskapsmässig förmåga att relatera till sin kropps förändring, tycks Elin gå djupare in i ett psykosliknande tillstånd där slutet tar en ände med förskräckelse.
De sista sidorna i boken hetsläste jag i hopp om ett halmstrå att grabba tag i.

Historien är inte bara välskriven och gripande, den tar sats i ursprunget till det tidiga 1900-talets proletärromaner.
Det Moa Martinsson, Eyvind Johnsson och Wilhelm Moberg skildrade då, har Malin K Eriksson gjort en återblick till nu, drygt 100 år senare.

Samtidigt är de frågor Elin ställs inför allmängiltiga.
Existentiella frågor.
Skuld.
Skam.
Avsaknaden av upplysning och kunskap.

Läs den. Ge bort den. Diskutera den.


Dessutom ska alla ni som bor i närheten av Växjö vara extra glada, för på lördag 22/11 går Växjö Bokmässa av stapeln på Växjö stadsbibliotek mellan klockan 10-16.
Malin finns på plats, signerar och säljer sin bok.
Elever från Katedralsskolan (gymnasiet) dramatiserar några scener ur boken.
(Plan 3, kl. 11.30, 12.45 och 13.30)


Hoppas vi ses där!


måndag 10 november 2014

Mer skoltjat - men det är ju så kul!

Jag hade fel!
Alltså, inte helt fel men nästan.
Plan A höll, nästan, hela vägen fram till lektionsslut!
Jag fick kasta in en smula av Plan B mot slutet bara för att flertalet elever redan hade gjort vad de skulle!?
Två läsosugna och smygmuttrande tjejer bad till och med att få fortsätta låna de böcker de börjat läsa i!
Trots avskräckande typsnitt och sidantal!

Raskt inslängd i morgondagens engelskalektioner, 2 x 60 min, blev jag också på stående fot!
Det kommer att bli mycket intressant - det är nämligen Sheriffen och hans klass jag ska möta!

söndag 9 november 2014

Novemberhelgen som försvann

Hej hopp, så var helgen över.
Nästan innan den börjat, kändes det som.
Kanske för att jag och lilladottern, Majblomman/Armbryterskan tillbringade några timmar på stan under lördagen - tillika hennes nioårsdag.
Just åka till stan-varianten brukar jag undvika på lördagar.
Det är ju så hemskt många andra som gör det!
Födelsedagspresent stod det på inköpslistan och efter mycket butiksrännande kom vi hem med både kända och okända presenter.
Nu dröjer det till i februari innan någon i familjen fyller år härnäst.

Dagen idag har varit makalöst intensiv, alltifrån stolpborrslyftande (fråga inte - den väger i runda slängar tre ton och är ohemult åbäkig att manövrera), snördragande över halva gårdsplanen för att kunna byta hage på fem fyrbeningar - själv, utan grimma och med mer besvär än lite lockrop - till bortalek för den nyblivna nioåringen, läxläsande med minstingen och den sedvanliga tvätt/disk/vedgaloppen!
Själv hade jag hellre sett lite champangegalopp men dagens högtidsbarn, aka far-är-rar, har visst kravlat ut i garaget och begravt sig bland muttrar och skruvar.

Därtill verkar jag ha drabbats av samma åkomma som resterande del av Sveriges yrkesverksamma lärarkår - söndagskvällsplaneringsnörderiet!
Menat på ett bra sätt då!
Ja ja, jag fuskar bara några timmar i veckan i yrket men likafullt är det givet att jag börjar fundera på lektionsupplägg, innehåll och äss att dra fram ur ärmen vid behov.

Eftersom improvisationer en av alla mina talanger, tänker jag stenhårt luta mig tillbaka mot soffans ryggstöd och hysa förtröstan om att Plan A sällan inträffar och därför är det sunt att ha en Plan B på lut! 



fredag 7 november 2014

Träskodansen bland ärvda kassar

Vilken hela-havet-stormar-vecka vi haft!
Moll och dur, födelsedagsfirande med skinnpajar och 'äkta bubbel', läxor, gympapåsar och som final en övertrevlig heldagsutflykt till 'kassar-med-kassar-och-de-snedtrampade-träskornas-förlovade-värld' tillsammans med allra bästa C.

Jo, det är faktiskt så illa att den där cancerfajtande mångmammemamman råkade gå och dö för några månader sen och lämnade ett sommarhus i arv efter sig.
Till moi!
Fullt av bra-att-haiga-pryttlar och ännu fler dito icke-bra-att-haiga!

Att vandra upp och ner för Memory Lane är illa nog när jag närmar mig min barndoms 'gula-pappa-hus' på den slingriga och smala grusvägen norrifrån men att kliva in i detta mausoleum, fyllt till bredden med allsköns pinaler, gör att jag blir alldeles matt.
Milt uttryckt!

Idag lyckades min vän C utföra ett stordåd av Herkulesmått .
Hon genomförde arkeologiska utgrävningar i, dels flera garderobers djupaste innandömen men också ner till golvnivå i en hittills aldrig tidigare skådad klädkammare.
Eller jo, klädkammaren har jag ju sett.
Golvet i densamma har jag däremot aldrig sett tidigare.

Eller kanske någon gång i början av 70-talet när den var nybyggd?

Hursomhaver; det nedersta lagret tycktes bestå av just snedtrampade träskor, i storlek 23, med ovanlädret i olika stadier av upplösning.
Mellan golv och tak befann sig ofantliga mängder med kassar.
Med kassar i.
Eller i bästa fall uråldriga klädpersedlar av mindre attraktiv karaktär.
(Läs; 70-talets polyesterkjolar/skjortor/satinjackor/torkade gummistövlar/minimala dräkter från 60-talet, företrädelsevis i beigebrun ullblandning, osv)!
Men mest kassar - med kassar - med kassar.

Resten av denna fashionabla boning, där jag en gång i tiden slog ihjäl mygg på löpande band och mot ett-öres-betalning-per-mygga, består mest av allt av sopor!
På riktigt.

Jo jag vet att det som är sopor för mig kan vara någon annans skatter men jag har svårt att se värdet i förhistoriska uttjänta pumps, beige poplinrockar, biljoner mustuggade trasor, engångsskedar i plast, kartongvis med silkespapper och ett conteinerlass med tomma plast- och pappkassar.
Inte att förglömma flyttkartongslass med lektionsplanering, på fullskrivna kollegieblock, sen 1900-kallt!
Eller kanske några sparade och omsorgsfullt hopvikta jordgubbskartonger, fint nedstuckna i en...Kasse!!!

Elda?
Det hade funkat för en sisådär 25 år sen - innan skogen fick växa fritt inpå husknuten.
Sälja?
Ja tack, hemskt gärna - Mer än gärna! -om nu någon är överdrivet sugen att botanisera bland fossiler - kontakta mig!   
Slänga?
Herregud!
Det märks att ni inte sett eländet  - långt mindre begripit vidden av sopbergets omfattning!

Hursom - den botaniska exkursionen avslutades med en trevlig lunch, hemfärd och en supersnarrig fredagsmiddag tillsammans med familjen. 
Imorgon ska Majblomman/Armbryterskan firas, man fyller liksom bara nio år en gång i livet!






tisdag 4 november 2014

Från dur till moll

Igår var en riktigt riktigt bra dag, från början till slut.
Från morgonens dubbelpass i svenska för niondeklassare till eftermiddagens bekräftelse på att en affär jag gruvat mig våldsamt inför att behöva genomföra, redan hade gått i lås.

Idag blev dagen inte riktigt lika mycket Klackarna-I-Taket-Liknande.
Väl förberedd inför huligananstormningen strax efter två på eftermiddagen, var jag laddad inför den förväntade mysiga novembertisdagen med samtliga barn men den förhoppningen kom illa kvickt på skam.
En efter en dundrade de in genom dörren, mer eller mindre stadda i upplösningstillstånd.
Väskor, kläder och hårda ord for i golvet med ett brak vartefter de sladdade in.

Det var gruff här, retstickeri där, muck i skolan och allmänt bedrövligt beställt med humöret på samtliga skolbarn.
Hela eftermiddagen roade jag mig med att medla, släcka bränder, sära på stridstuppar, huta åt, peppa, förmana och lirka med dem.
Förhoppningsvis bet det med den gemensamma aktionen och förevisandet av enade front som jag och far-är-rar uppvisade vid den tidiga kvällningens Allvarliga-Samtal-I-Enrum som genomfördes med var och en.

I alla fall för resterande del av veckan.

Imorgon är det helt ok om jag får njuta av mitt tilltagande åldrande i lugn och ro, utan huliganstökiga och stridsbenägna barn!